Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Doktorsavhandlingar: Bildgivande tekniker för studier av knäartros

MR-bilder av knän med och utan artros.
Exempel av en MR-bild och motsvarande karta över relaxationsparametern T2* uppmätt i menisken från knän med (t.h.) och utan (t.v.) känd artros. Bild: Emma Einarsson

Avhandlingens syfte var att utvärdera bildgivande metoder som kan vara användbara för att studera tidiga förändringar i menisk och ledbrosk relaterat till artros.

Artros drabbar väldigt ofta knäleden. I ett sent skede av sjukdomen bryts brosket som klär ledytorna ner och försvinner så att ben ligger direkt mot ben. Andra delar av leden är också inblandade, t.ex. meniskerna som har en väldigt viktig uppgift i att fördela trycket och avlasta brosket. Nedbrytningen av vävnaden börjar redan på en mikroskopisk nivå med förändringar i den molekylära sammansättningen och kollagenstrukturen.

Syftet med den här avhandlingen var att utvärdera bildgivande metoder som kan vara användbara för att studera tidiga förändringar i menisk och ledbrosk relaterade till artros.

Magnetkamerateknik (MR) är en lämplig teknik för att undersöka knäleden. Den använder sig inte av joniserande strålning, som t.ex. röntgen, och bildtagningsparametrar kan justeras för att anpassa bilden efter den vävnad som är av intresse. Förutom att ta bilder för att visuellt studera vävnaden för att se makroskopiska skador kan även mer speciella tekniker användas för att mäta olika vävnadsspecifika parametrar. Man kan t.ex. mäta något som kallas relaxationstider och kartlägga hur de varierar i vävnaden och i leden. Dessa påverkas av den molekylära miljön och vävnadens struktur på en mikroskopisk nivå och har därför möjlighet att spegla förändringar som sker i vävnaden i samband med artros.  En annan MR-baserad metod är glycosaminoglycan Chemical Exchange Saturation Transfer (gagCEST) som potentiellt kan användas för att direkt detektera glycosaminoglycan (GAG) som har en väldigt viktig roll i den stötdämpande funktionen hos ledbrosk.

För att kunna studera vävnadens struktur i detalj behövs mikroskopi. En metod som inte applicerats på menisken tidigare är mikrotomografi med synkrotronljus. Synkrotronljus produceras i en synkrotronljusanläggning där elektroner accelereras till en hastighet nära ljusets. Denna röntgenstrålning kan användas för bildtagning av vävnadsprover med väldigt hög upplösning, tillräcklig för att direkt studera meniskens kollagenfibrer.

Bildgivande tekniker är viktiga verktyg för fortsatta studier av artros och knäledens olika vävnader.

Doktorsavhandlingen är skriven av Emma Einarsson och på Lunds universitets research portal finns avhandlingen i sin helhet (på engelska).