Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Så ställs diagnosen artros

En klinisk diagnos där en röntgen oftast inte är nödvändig.

En läkare i vit rock med ett stetoskop runt nacken undersöker ett knä

Artros är en klinisk diagnos, vilket innebär att diagnosen ställs främst vid en klinisk undersökning av en läkare eller en fysioterapeut. Eftersom artros kan drabba en led långt innan det syns på röntgenbilder, diagnostiserar man huvudsakligen utifrån symtom, riskfaktorer och anamnes (sjukdomshistoria). Detta gäller vi misstanke av artros i de flesta leder. Ibland är det svårt att diagnostisera artros då symtom som stelhet, smärta och svullnad kan variera ordentligt över tid. Att symtomen försämras och förbättras för att sedan försämras igen kan vara en utdragen process och det är inte helt ovanligt att patienter med tidiga grader av artros går flera veckor eller till och med månader med förbättrade besvär innan symtomen förvärras på nytt.

Röntgen oftast inte nödvändig

Många tror att en röntgenundersökning är nödvändig för att ställa diagnosen artros, men faktum är att röntgenbilder kan vara missvisande. Förändringar som vid artros är synliga på röntgenbilder uppträder relativt sent i förloppet. Det är också fullständigt möjligt att ha påvisad artros på röntgenbilder utan att ha ont. En röntgen kan bli aktuell i vissa fall för att utesluta andra diagnoser eller i senare skeden av sjukdomen för att utvärdera ledens utseende. Ibland gör man en magnetkameraundersökning (MR) eftersom den kan upptäcka artros tidigare än en röntgen. En MR görs dock främst på yngre patienter när diagnosen är osäker. Utmaningen med MR är att metoden upptäcker även väldigt små förändringar i ledens strukturer och det kan vara svårt att avgöra om dessa små förändringar har någon klinisk betydelse för patienten eller helt enkelt är en normal del av åldrandet. Det finns också en hög risk för bifynd som kan leda till fler utredningar och eventuell onödig oro för patienten.

Sjukdomshistoria och symtom viktigast

Tyvärr så ställs diagnosen fortfarande väldigt ofta utifrån en röntgenundersökning. Risken med detta är att en patient med normal röntgenbild som har artros, inte börjar behandla sin sjukdom i tid. Enligt Socialstyrelsens riktlinjer så räcker det med en bedömning av sjukdomshistoria och symtom. Det är viktigt att artros behandlas så tidigt som möjligt då det troligen finns större utrymme att påverka sjukdomsförloppet, till exempel genom viktnedgång om man är överviktig och ökad fysisk aktivitet.