När 15-åriga fotbollsspelaren Veronika skadade sitt högra knä i samband med en match, var det ingen som berättade om riskerna som fanns för att utveckla framtida knäproblem. Inom fotbollsklubben förekom varken förebyggande träning eller knästabiliserande övningar för spelarna, något som idrottsklubbar idag ständigt uppmanas att väva in i träningen för att undvika knäskador bland unga idrottare. Inte heller var det något tal om att Veronika skulle komma igång med rehabilitering eller anpassade övningar efter knäskadan för att stärka muskulaturen runt knäet och undvika att få andra besvär. Istället var det press på att hon så snart som möjligt skulle återvända till fotbollsplanen.

På den tiden pratade man inte om rehab, utan då var det vila, tejpa och sedan köra på så fort svullnaden lagt sig.

Det var inte förrän 10 år senare som hon började känna av låsningar i knät samt svullnad och smärta. Det var samma knä som hon hade skadat som 15-åring som nu efter alla år helt plötsligt gav besvär. Veronika sökte sjukvård och blev efter en MR-undersökning diagnostiserad med preartros och en meniskruptur. Efter en artroskopi och en nedslipning av menisken, började Veronika sin rehabilitering, något hon aldrig fick chansen att göra som tonåring. Bortsett från rehabilitering, fick hon väldigt lite information om hennes tillstånd eller hur hon kunde förebygga att det förvärrades med tiden.

Jag fick inte någon information om hur jag skulle tänka framåt, utan bara att jag helt måste sluta med löpning och kontaktsport. Istället fick jag restriktioner och råd om att hålla nere vikten.

Efter att inte längre kunna vara aktiv, som hon varit i hela sitt liv, drabbades hon av depression. Utan utbildning om artros och råd om anpassade träningsformer, kände sig Veronika hjälplös.

Det tog ett bra tag innan jag kunde börja tänka om och acceptera situationen och börja jobba utifrån de nya förutsättningarna.

Hon började långsamt komma igång med träningen igen i form av cykling och styrketräning, dock fylld med känslor av rädsla och okunskap. Okunskapen om hur hon skulle anpassa sin träning efter sin diagnos ledde till att hon belastade lederna fel och fick belastningsskador inte bara i knäna men också i höften.

Efter flera års träning utan varken information eller stöd och konstanta problem med smärta, svullnad och stelhet, känner hon att hon äntligen hittat en balans som fungerar. Idag är Veronika 42 år gammal och vet betydligt mycket mer om artros och vad det innebär att leva med sjukdomen. Hon menar att eftersom man pratar mer öppet om artros idag än vad man gjorde för 15 år sedan, har det varit lättare att hitta mer information om sjukdomen.

Trots att Veronikas artros idag har blivit mer uttalad, klarar hon vardagen bra och både styrketränar och cyklar för att stärka lårmuskulaturen. Vid behov tar hon Ibuprofen eller Naproxen för smärtlindring.

Hon poängterar att det är jätteviktigt att hitta en bra balans när det gäller träning för sin artros. Att träna för intensivt är inte bra, då kan knät svullna upp och bli stelt. Däremot menar hon att det är lika dåligt för artrosbesvären att inte träna alls.

Idag vet Veronika också att hon legat i ännu en riskgrupp för att utveckla artros då hennes pappa också lider av sjukdomen. På grund av hennes unga ålder, oroar hon sig nu för framtiden:

Hur blir det om ytterligare 10 år? Kommer jag att kunna hålla det [artrosen] i schack med den träning som jag utför idag?

Men att oroa sig och stressa är inte bra för smärtan menar hon, då den förvärras när det mentala välbefinnandet inte är på topp.

Det som har hjälpt Veronika mest med att leva med sin artros är kunskap om sjukdomen och träning, den rekommenderade grundbehandlingen för alla artrospatienter. Att också fokusera på god kosthållning och prata med andra i liknande situation har gjort vardagen lite lättare. Genom att dela med sig av sin historia och sina erfarenheter hoppas hon att kunna hjälpa andra som befinner sig i en liknande situation.

Bilden är generisk och har inte någon koppling till personen i texten.