Min historia: Sara

Sara är född 1967 och har levt större delen av sitt vuxna liv med värk, stelhet och operationer. Ändå är det inte smärtan som står i centrum när hon berättar om sitt liv, utan rörelsen, viljan och styrkan. 

Redan i relativt unga år började problemen. Först kom artrosen i knäna, sedan i fötterna. Med tiden blev det många operationer – hon uppskattar dem till omkring 16–17 i olika artrosdrabbade leder. Särskilt fotkirurgin har varit komplicerad, med flera omoperationer och långa rehabiliteringsperioder.

Trots allt ser hon operationerna som en förutsättning för att kunna fortsätta leva det liv hon vill leva. För alternativet – att bli stillasittande – har aldrig lockat.

Aktivitet som drivkraft

Sara beskriver sig själv som en människa som alltid behövt rörelse. Redan som yngre var det naturen, sporten och aktiviteten som gav energi. Att sitta still och ”ta det lugnt” har aldrig varit hennes sätt.

Det är just den inställningen som gjort att hon tackat ja till upprepade operationer, trots att de varit både många och påfrestande. Operationerna har gjort det möjligt för henne att fortsätta leva på det sätt som är viktigt för henne.

Familjeliv och begränsningar

När sjukdomen tog större plats var barnen fortfarande små. Även om hon själv känt sig begränsad, särskilt under perioder av gips, smärta och återhämtning, upplever hon att barnen inte sett henne som sjuk. Hon har följt med på utflykter och aktiviteter, ibland med anpassningar men oftast fullt delaktig.

Ett positivt förhållningssätt har varit viktigt – både för hennes egen skull och för familjens.

Plötslig försämring och upptäckt av höftdysplasi

År 2011 förändrades allt snabbt. Hon började halta kraftigt, fick svårt att resa sig och kände hur höften smärtade vid minsta rörelse. 

Året därpå fick hon en höftprotes i vänster höft. I samband med operationen upptäcktes något som ingen tidigare utrett: hon hade höftdysplasi, en medfödd felutveckling av höftleden.

I efterhand har hon funderat över om det funnits tidiga tecken. Hon är född nio veckor för tidigt efter en komplicerad graviditet, och hennes mamma hade redan i barndomen reagerat på att hon gick lite annorlunda. Trots detta var hon under uppväxten och tidigt vuxenliv mycket fysiskt aktiv, bland annat genom ridning, utan tydliga höftbesvär. Även senare frakturer i axlarna utan känt trauma har väckt frågor om det funnits underliggande medfödda faktorer, men någon samlad utredning har aldrig gjorts.

Smärtan, arbete och strategier

Efter höftoperationen beviljades hon sjukersättning och arbetar sedan 2014 deltid. Smärtan har dock blivit mer påtaglig med åren. 

Smärtrehabilitering har varit betydelsefull och gett henne konkreta verktyg för att hantera vardagen, såsom rörelse, yoga och mentala strategier. Som kristen har Sara även meditation och andlighet som ett viktigt stöd. 

Många säger: ”Hur orkar du?” säger hon. Men jag känner att jag blivit starkare av det här.

Hunden, skogen och livskvalitet

Beslutet att skaffa hund speglar Saras aktiva livsinställning, trots vetskapen om framtida operationer och begränsningar. Hunden är en central del av hennes liv och bidrar till daglig rörelse, naturupplevelser och glädje. 

Stödet från människor runt omkring betyder också mycket. Hon är inte ensam i det här, och det gör skillnad.

Att bli tagen på allvar

En fråga som hon själv lyfter som särskilt viktig är bemötandet från omgivningen. Hon upplever att artros ofta förringas, som om det vore något man helt enkelt får stå ut med eller som inte räknas som en ”riktig” sjukdom. Hon betonar hur avgörande det är att bli tagen på allvar, artros är en kronisk sjukdom som kan påverka hela livet.

Saras berättelse kännetecknas av aktivitet, anpassning och en stark vilja att fortsätta leva ett meningsfullt liv.